OKG

Arbetsmiljön i gruvorna

Gruvdriften i en urangruva skiljer sig marginellt från driften i andra gruvor. Uranmalm har däremot en något högre strålningsnivå än andra malmer, därför krävs särskilda åtgärder i gruvan för hantering av radon i luften, radium i vattnet och i vissa fall mot direktstrålning. Planeringen och uppföljningen av strålskyddsåtgärderna underlättas av att radioaktivitet kan mätas även vid låga harmlösa nivåer med enkel mätutrustning.

Höga radonhalter

På 1940-talet bröts stora mängder uran som var avsett för det högprioriterade kärnvapenprogrammet. Ventilation och övriga miljöfrågor kom då i sista hand, varför radonhalterna blev höga och flera gruvarbetare drabbades därför av lungcancer. Numera är ventilationen i alla kommersiella urangruvor sådan att högsta tillåtna intag av radon för gruvarbetarna ligger på samma nivå som nu gäller för svenska bostäder. Någon förhöjd lungcancerfrekvens som kan relateras till radoninandning bland gruvarbetare kan därmed inte längre spåras.

Strålning i gruvor

Den direkta strålningen, gammastrålningen, avläses på en liten personlig dosimeter som alla anställda bär. Vid alla kommersiella gruvor finns det noggranna värden på maximalt tillåten dos, precis som vid alla svenska kärnkraftverk. Om uranhalten i malmen är hög kan den direkta strålningen från uranets radioaktiva sönderfallsprodukter ge så höga stråldoser att speciella strålskärmar måste installeras för att skydda gruvarbetarna. Med lägre uranhalter kan brytningen ske på samma sätt som i alla andra typer av gruvor. Gruvpersonalens stråldoser är regelmässigt långt under de av myndigheterna angivna högsta tillåtna värden, en situation som är lik den som finns hos personalen vid svenska kärnkraftverk. 

Sidan granskad den 18 juli 2016